Vägen till mamma och pappa

Hej!

 

Jag som skriver här är en tjej fyllda 27 år. Lever ihop med min sambo som är 30. Vi har varit tillsammans i 10 år (!). Inga barn sedan tidigare. Jag kommer vara anonym men dela med mig öppet om vår resa. Innan jag börjar blogga vill jag skriva kort om vår bakgrund och ge er en bild av vår situation:

 

Sommaren 2011 beslutade jag mig för att sluta med de p-piller som jag åt. Det var ett gemensamt beslut. Jag hade ju läst att det kunde ta upp till ett HELT år innan vi kunde bli gravida. Ett helt år. Evigheter för framförallt mig...Vi tänkte till en början som många andra i skräckblandad förtjusning, händer det så händer det. Ett helt år gick. Inget hände. Under detta år använde jag mig inte av ägglossningstester (äl-test). Hade egentligen inte så stor koll på ägglossningen. Vi började efter detta år att på "riktigt" försöka. Jag köpte hem massvis med äl-test från testlagret.se och graviditetstest, såklart. Augusti 2012 är vårt egentliga startskott för vår nuvarande resa. Januari 2013 kom. Inget plus. Ägglossning varje månad, dock varierande menscykel. 28-46 dagar ungefär. Laddade ner appen p-tracker (som förövrigt passar mig jättebra!) För att få full koll. Idag har jag regelbunden menscykel. Det tog ett tag innan kroppen ställde om sig.

 

I januari 2013 ringde jag vårt första samtal till kvinnokliniken på sjukhuset i stan och frågade om en såndär utredning...Ja inte visste jag då vad det hette? I förnekelse ringde jag och tyckte det kändes jättekonstigt. I telefonen frågade hon: har ni försökt 1 år? Jag svarade: nej inte förens till sommaren... Hennes svar: du är välkommen att ringa då, ni måste ha försökt i minst 1 år innan vi kan ta emot er, för ni är inte så gamla va?. Sluta tänk på att ni försöker skaffa barn. Släpp stressen. Vi lade på. Jag kände mig....ledsen...förkrossad...är det såhär det är? Vadå släpp stressen...ähh lägg av tänkte jag och blev bara arg inombords! Hur kan hon ens säga så...(mer om det i ett annat inlägg).

 

Min sambo insisterade på att vi skulle skicka vår remiss för en fertilitetsutredning i augusti 2013. Jag började förstå att vi nog måste det. I min värld skulle jag ju sluta med p-pillerna, bli gravid och sen föda ett barn. Men så fungerar det inte, inte för många av oss i alla fall. Vi skickade tillsammans in remissen. I december 2013 fick vi kom till sjukhuset för ett samtal med läkaren, och gynundersökning och VUL för mig. Sedan fick jag flera remisser för att gå till min vårdcentral för att lämna olika blodprover. 

 

Under våren 2014 lämnade jag flera prover för att mäta mina olika hormonvärden. De visade att jag har ägglossning och allt ser bra ut förutom ett. Jag har för högt prolaktinvärde. Oj vad jag oroade mig innan jag fick pratat med läkaren vad detta egentligen innebär. Jag hade ett värde runt 900, man ska ligga under 30 någonstans där (kan hända att jag diffar lite, minns inte helt klart). Jag fick börja äta dostinex för att sänka hormonvärdet. Tog ett nytt prov längre fram under våren. Mitt värde hade drastiskt skjunkit till 80. Bra sa läkaren! Ska äta medicinen minst 6 månader till (från och med maj). Blir jag gravid skulle jag sluta med medicinen. 

 

Min sambo har lämnat två spermaprover. Första gången var jätte jobbig. Han fick nästan inte till det, men det är inte så konstigt. Men det gick! Gång nr två också! Dessvärre fick vi ett brev (ett brev?...) hem som berättade att sambons spermaantal är normala, men långsamma. Vi kommer bli kallade för ett första informationssamtal om IVF på fertilitetskliniken i september 2014.

 

Här är vi nu. En lång historia i korta drag. Jag kommer fortsätta blogga från och med nu om lite tankar jag har haft och väntar på vårt första informationssamtal till att börja med. Ni får gärna lämna spår efter er med tankar eller funderingar. Jag blir bara glad=)

 

I år är det JAG som av naturliga skäl ska avstå från glöggen! =)