Nu är jag klar för idag. Idag sved båda mer än igår. Spände mig som alla andra gångerna, men det gick bra! Nu är det gjort. Bara att bita ihop. Jag känner just nu vad jobbigt detta är. Fasiken. Varför ska man göra såhär mot sig själv. Så avundsjuk på de par som lyckas på egen hand. Fatta vad mycket mod och vilket starkt psyke man behöver ha för att gå igenom en ivf. Jag tänker mycket på äggplocket och är sjukt nervös inför det. Försöker lugna mig själv genom att intala mig att det lugnande man får där kommer göra mig lugn och go. Svullnaden och rodnaden från cetrodtiden igår på sig under natten. Jäklar vad det läkemedelt kliade! kändes som ett stort myggbett. Det kliar idag med av cetrotiden, men än så länge lite mindre än igår. Idag gjorde vi enligt era tips- rakt in med cetrotide nålen och höll kvar den längre, sedan ut i etapper, men det läkte lite idag med. Kom på att det kan nog bero på att jag håller i fläsket medans sambon sprutar in läkemedlet. Testade att släppa, men då gjorde det ont. Det spände liksom. Kan inte förklara, så jag höll ett grepp i fläsket ändå. Gör det som känns bäst för mig. Snälla Gud, låt oss få en bebis efter detta! vette tusan om jag pallar en gång till=( Är så stolt över er som försökt flera gånger!
5 kommentarer
Jessica
09 Nov 2014 07:57
En liten droppe kommer det nästan alltid tycker jag... Man tror inte man klarar av fler, men det gör man. Det blir som att man krigar för sitt barn, och då är allt möjligt! När vi blev gravida (på sista försöket) så hade vi redan i tanken gått vidare till adoption och anmäla oss som familjehem. Vi skulle bara "göra klart". Fortsätter hålla tummarna för att ni bara behöver göra en resa! :)
Libra
09 Nov 2014 08:15
Även om man gjort det flera gånger så känns det ändå läskigt och onaturligt att sticka sig själv på detta viset. Jag brukar tänka på min man som är diabetiker. Där har jag inget att komma med. ;-)
Heja dig!!!
Kram
L
09 Nov 2014 08:33
Hej! Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag hittade din blogg, men har följt den en månad ungefär. Jag/Vi väntar på att få vår första tid hos IVF kliniken och det känns sjukt avlägset just nu. Tillbaka i ingenmanslandet mellan kvinnokliniken och IVF kliniken, där man bara står och stampar. Men så läser jag era bloggar, ni som är igång och försöker tänka, det är ju faktiskt ditt vi är på väg! :) Om mitt tålamod bara kunde vara med mig lite. ;)
Håller alla tummar och tår för er! ♥ För att klara detta måste man vara väldigt stark, det är ett som är sant. Jag har några vänner som lyckats med IVF och som stöttar mig nu, de brukar säga att de känner igen sig i all min frustration, hopplöshet och starka längtan. Men de brukar också säga att när de väl lyckades så var det värt allt man gått igenom och då glömde de alla jobbiga stunder lite grand. Även om de också önskat att de kunnat gå lite enklare. Hur som helst, jag håller tummarna stenhårt! :)
Maria
09 Nov 2014 13:57
Hej. Jag gör också ivf. Vill önska er lycka till och bjuda in dig till en grupp jag skapat på facebook. Läs mer i senaste inlägget på min blogg. Kram
Karin
09 Nov 2014 14:13
Kämpa alla starka och duktiga tjejer/ kvinnor! Ibland är det svårast att orka känna hopp tycker jag... Men nu är jag här i denna IVF behandling och försöker ta en sak i taget :) och längtar och vågar faktiskt hoppas lite med! ;) annars hade man väl aldrig gjort det här tänker jag. Håller tummarna för oss alla och L hoppas du/ ni snart kan starta! Den där väntan innan kan vara lite kämpig...
Kommentera